UTE

Efter en mättande frukost så började resandet runt Island och första anhalten var Pingvellir (Tingvalla) där det ursprungliga Alltinget instiftades år 930. Platsen ligger ovanpå den linje där den euroasiatiska kontinentalplattan möter den amerikanska. I själva verket rör sig plattorna långsamt bort från varandra och ökar Islands yta med 11/2 cm per år.



Nästa stopp blev vid Geysir vilket är ett av de få isländska ord som har hittat in i alla världens ordböcker. Idag gurglar tyvärr bara den vattenkaskad som en gång sprutade 70 meter upp i luften. Islänningarna hällde i åratal ner tvålflingor i mynningen, ett slags medicin för gejsrar, för att få den att uträtta sitt verk, men till slut gav den upp. Men nu har Geysir åter börjat vakna till liv efter att ha legat i vila sedan 1980-talet.
Som tur finns den mindre men mer tillförlitliga Strokkur (ordagrant "snurran") bredvid Geysir - med några minuters mellanrum sprutar den på icke konstlad väg en vattenkaskad 20 meter upp i luften. Stå aldrig för nära Stokkur! Under sommarmånaderna varje år så bränner sig i genomsnitt sju turister, för det mesta genom att stoppa händerna i bassängen för att känna efter hur varmt vattnet är.
Hela området är geometriskt aktivt och luktar starkt av svavel (ruttet ägg).



Nästa stopp blev vid veckans första vattenfall, Gullfoss, som betyder det gyllene vattenfallet. Det är i själva verket två separata vattenfall i trappsteg med den kombinerade fallhöjden på 32 meter. Ravinen nedanför är cirka två km lång och med basaltpelare som reser sig som orgelpipor från botten. Det var nära att fallen ödelades av ett vattenkraftprojekt på 1920-talet, men numera är området fredat.



Färden gick söderut till väg ett, ringvägen, och sedan denna väg österut. Vi passerade en av veckans golfbanor för att sedan komma till Seljandsfoss. Ytterligare ett vattenfall där det givetvis gällde att försöka passera bakom utan att bli blöt vilket givetvis skulle testas.



Ytterligare vattenfall , Skogafoss, där vi fick lov att klättra uppför kanten för att se varifrån vattnet kom.



Härifrån kom vattnet.



Sista stoppet för dagen vid fyren vid Dyrholaey där vi tog vägen upp till fyren som inte var så uppskattat av vissa i bilen. Här finns de klippor där lunnefåglar i tusental har sina bon och det går båtar ut runt klipporna för de riktigt bitna fågelskådarna. För oss räckte det ned en titt från land.



Efter detta och efter en fullmatad dag bar det av till "förläggningen" på vandrarhemmet i Vik.